Jag har hela livet haft djuren som mitt främsta intresse. En häst och hund tjej uti fingerspetsarna med träning och tävling som både mening och mål. Tävlade bruks på elitnivå med min Schäfer Pedro och de hästar jag haft under åren och utbildat och tävlat med, upptog det mesta av min fritid.  Det var nästan hela mitt liv skulle man kunna säga, då jag även var grenledare för dressyren i länet, dressyrdomare och de flesta av mina vänner häst eller hundfolk.

Så kom den dagen då hela mitt liv vändes upp och ner. Lungsjukdom , transplantationer och nackskada satte stopp för träning med både hästar o hundar. Jag fick inte hålla på med hö och tvingades att sälja mina pållar. Dammiga ridhus och banor skulle undvikas….Det var bara att lägga ner det mesta som hade med mitt tidigare liv att göra.

Under de fem veckor jag låg på Sahlgrenska första gången så försökte jag tänka framåt..Hur skulle mitt liv få någon mening hädanefter, när allt som varit viktigt för mig hade försvunnit ? Vad skulle jag ägna mig åt ? Att det var djuren, det var självklart, men vad skulle jag orka och vad ville jag…

Någon utställningsmänniska är jag inte, då mina katter visade sig inte tycka det var särskilt kul…efter att ha testat det hela. Att det skulle bli djurskyddet jag skulle komma att engagera mig i var nog förutbestämt.   Alla vägar kom att leda mig ditåt…

Meningen med livet, för mig iaf, är att utveckla våra själar. Detta sker genom att vi upplever olika saker. Mycket av detta kan vara svårt att förstå. Som när någon du känner eller du själv blir sjuk t.ex. Vi ställer oss frågan …Varför just den personen ? Eller varför just jag.? Vad skall vi lära oss av detta, i våra ögon, oerhört fruktansvärt meningslösa och orättvisa ? Det kan ofta vara svårt att se svaret på den frågan. Men jag tror själen vet svaret, vilket är meningen. Att vi med våra medvetande inte kan förstå och acceptera är inte alltid lätt men själen vet och lär. Och en dag ser vi vår och andras livsresa och förstår det hela. Att jag själv blev sjuk och tvingades ändra på mitt liv är jag nästan säker på var för att jag skulle finna min livsuppgift. Ja, att aktivt hjälpa utsatta djur. Hade jag inte tvingats hitta ny mening i livet och lämna dressyren och hästarna så hade det aldrig hänt. Det hade varken funnits tid eller möjlighet till något Djurskydd. Sen att vi blir sjuka eller råkar ut för saker behöver inte vara så att vi själva skall lära något utan vi kanske råkar ut för detta för att någon i vår närhet skall lära. Vi har ju en stor själsfamilj där vi hjälper varandra att utvecklas och kan därför ta på oss saker för att hjälpa andra i vår själsfamilj. Det kan vara svårt att tänka så men för mig gör det lättare att acceptera och inte ta för allvarligt på saker som är tämligen obetydliga i det stora hela… Vi har alla olika livsvägar för våra själars skull och att hålla på och försöka analysera och försöka hitta svaret på varför, kanske gör en mer snurrig än att bara acceptera, göra det bästa av det liv man har och leva i nuet.

Det ironiska i mitt öde är att jag i Januari utsågs till vardagshjälte och belönades för mitt engagemang med utsatta djur. Två veckor senare tvingas jag till time out pga av min vacklande hälsa. Så nu är det dags för utmaning igen och jag får återigen tänka om för att fylla mitt liv med mening. Men en sak är säkert…djuren är alltid en viktig ingrediens för mig.

Hoppas att du har funnit din mening med livet, annars så ge inte upp, var sann mot dig själv och du finner den ❤️❤️❤️