Att komma först till en trafikolycka är inte det lättaste att vara med om. Jag har råkat ut för det mer än en gång och den senaste var i söndags. Efter en trevlig utomhuslunch i stan med tjejkompisar begav jag mig hemåt efter vägen. Snöstormen hade ökat och vägen var inte rolig, både hal och spårig, så det gällde att inte köra för fort. Några mil utanför Umeå och nästan hemma så har en mötade bil med hästtranssport (med hästen i ) sladdat i diket. Transporten hade lossnat från bilen och åkt ner i det stora diket, ganska demolerat. Hästen var lös och på väg ut i den djupa snön. Såg skadad ut i ett bakben. Föraren en tjej i 30 års åldern var såklart chockad, men vi lyckades fånga in hästen med ett grimskaft. Jag ringde 112 och polis och räddningstjänst var på väg. Efterhand dyker mer hjälp upp med grimma, täcke, transport m.m. och efter ett tag är även veterinär på plats. Hästen, endast 4 år, verkar förhållandevis lugn och frisk. Trots mitt rörelsehandikapp så reagerar man instinktivt och kastar sig ut med syrgasapparat och ger sig ner djupsnön. (112 ville skicka ambulans till mig..men jag sa att jag var bara först på plats och allmänt i lika dåligt skick mest hela tiden ) Allt går så fort och man hinner inte tänka bara att man måste hjälpa. Det hela kunde ha slutat myckat värre än det gjorde, då både förare och häst verkat klara sig utan större fysiska skador.

Tänker på alla som hjälper människor, djur, natur på olika sätt och inser att det goda är så mycket större än det onda, även om det onda tar till metoder som gör att de vinner delsegrar, så går förhoppningsvis utvecklingen av alla människor åt rätt håll.  Så länge själen behöver utvecklas så kommer vi att få leva fler liv. Till slut är man kanske en gammal och klok själ.

Kuriosa: Det visade sig att föraren/hästägaren hade haft två av mina tidigare hästar (Windway och Bettan). Lite underligt var det att träffas irl för första gången, på detta sättet.

Windway